Lost!

Idag när jag kom hem från jobbet var det perfekta förutsättningar för en cykeltur. Helt vindstilla, dock inte särskilt varmt, men det spelar ingen roll så länge det inte blåser!

Jag försökte mig på rundan som jag körde för en månad sedan på min premiärtur fast åt andra hållet i tron att den skulle vara mer lättcyklad. Ack vad fel jag hade. Det gick uppför, uppför, uppför och så lite till uppför. Jag hade på mig solbrillorna för att slippa få insekter i ögonen och sikten var inte den bästa där i den mörka skogen.

När jag kört ett tag började jag känna på mig att jag inte var riktigt på rätt väg. Jag såg en massa skyltar som talade om vart alla Bexells talande stenar var och jag kunde inte minnas att jag sett dem när jag cyklade där för en månad sedan. När jag plötsligt såg samma hästskit en gång till förstod jag att jag lyckats köra i en cirkel och var på väg ett varv till. Helt otroligt! Första gången mitt fantastiska lokalsinne svikit mig! Kanske såg jag dåligt pga brillorna, kanske blev jag förvirrad av alla jäkla skyltar överallt (jag tycker det är lättare att hitta när jag får tänka själv), jag vet inte, men jag fick köra tillbaka och hittade den väg jag skulle ta.

Så det blev en lite längre runda än tänkt, men det gick ändå bra. Det var skönt att komma ut, dock gick det inte att stanna för att dricka vatten, då blev jag helt uppäten av alla jäkla myggor!

Det bästa med att det går mycket uppför är att till sist måste det gå nedför och det gjorde det också. Efter allt slit i alla uppförsbackar kom så äntligen belöningen i form av nedförsbackar i massor och till sist även asfalt. Skönt! Så det blev lite vila innan sista mördarbacken hem. Skönt avslut på en bra dag!