Mitt Göteborgsvarv 2013 (text)

Resan dit
Jag tyckte att jag hade förberett mig väl inför resan till Göteborg. Planen var att parkera vid Åby travbana, precis som rekommenderats från arrangörens sida. Jag satte igång P4 på radion för att höra om de sände från varvet och det gjorde de. Det första jag hör är att parkeringen vid Åby är stängd och att man istället ska parkera vid Högsbo industriområde.

Jaja, bara till att ändra planen, köra vidare (förbi den låååånga kön in mot Åby) och leta efter en skylt mot Högsbo industriområde. Jag hittade skylten och allt gick bra ända tills det kom två skyltar- en åt norra industriområdet och en åt södra. Jaha, vad göra nu?

Jag valde norra eftersom det ligger närmare startområdet. Men jag kunde inte hitta någon parkering där som hade med Varvet att göra, så jag ställde mig på en slumpvis vald parkering och kollade hur långt jag hade till startområdet. 3 km - helt ok, tyckte jag och började promenera.

Det var inga problem att ta sig dit, bara till att följa cykelbaneskyltarna mot Slottsskogen, rak fin väg.

Vid starten
Jag följde strömmen mot startområdet, försökte hjälpa några stackare som blivit en timma försenade pga trafiken och skulle hämta ut sin nummerlapp (skönt att ha det gjort före). När jag kom in vid startfållan kändes det som att stå bredvid ett element. Det var fruktansvärt varmt. Bilens temperaturmätare sa 29 grader och det var definitivt varmare i startområdet.

Jag letade upp toakön som ringlade sig låååångt upp i skogen. Har nog aldrig sett en längre toakö, inte ens i Falsterbo när där är som värst.

Snacket i toakön handlade om ifall man skulle hinna innan startgruppen startade och hur lång tid kön tog. Jag höll mig kall, väntade nog i tjugo minuter innan jag kom fram. Studsade ur bajamajan kvart i tre och gick rakt in i startgruppen.

Jag kom nog helt rätt tidsmässigt, allt stämde bra och flöt på helt OK.

Jag kunde i lugn och ro starta Garminklockan så att den hittade sina satelliter och allt kändes lugnt. Jag tittade mig omkring och förvånades över hur många som hade valt att springa i väldigt mycket kläder. Långa tights och till och med långärmade tröjor såg jag. Helt otroligt!

Start
Vägen fram mot själva startlinjen fick jag faktiskt en känsla av att fösas framåt som boskap. Tätt med människor runt omkring en och överallt, framför, bakom, bredvid. När startlinjen närmade sig och det var dags att starta klockan hade den gått i sleep mode och behövde (såklart) leta satelliter igen, så det tog några 100 m innan jag fick igång den. Ingen större fara, men lite irriterande.

Starten gick otroligt långsamt. Det är ganska fascinerande att man kan springa så långsamt som vissa gjorde.

Loppet
Efter att en kilometer hade passerats inträffade loppets mest komiska händelse. Det kom nämligen en (väldigt välkommen, enligt mig) regnskur. En ordentlig regnskur. Man blev verkligen helt dränkt (och härligt avkyld).  Dock uppskattades inte regnskuren av publiken, de skrek i högan sky och sprang runt helt hysteriskt som yra hönor. Man skulle kunna tro att de blev utsatta för något livshotande, men det var alltså bara vanligt regn, som varade under väldigt kort tid, kanske max en minut eller två.

Kroppen kyldes iaf ner lite grann och skorna blev fulla av vatten, men temperaturen sjönk nog ner till 25 iaf. Jag kände direkt från start att värmen skulle komma att bli det största hindret detta varv och så blev det också. Jag insåg dock att jag behövde dricka vid varje vätskekontroll, även om jag laddat bra med vätska före. Jag var faktiskt törstig redan vid första vätskekontrollen.

Jag sprang på och det kändes bra. Jag njöt av stämningen och allt kändes ok. Säldammsbacken bjöd inte på något större motstånd mer än de som gick uppför och var i vägen. Sedan flöt det på bra neråt Majorna och upp på Älvsborgsbron.

Dagens största besvikelse utstöttes av en tjej som skrek "FAAN!" när hon blev tvungen att gå uppför där.

För mig kändes det som om bron var snabbt avklarad och jag kunde njuta av nedförslöpan på andra sidan. Sedan hade jag väntat mig lätt löpning. Det blev istället sträckan som aldrig ville ta slut där ute på Hisingen.

Dagens argaste var nog damen från SOK Knallen i Borås (som det lämpligt nog stod på hennes tröja) som svor och nästan höll på att putta en annan dam i kanalen. Damen som nästan blev iputtad hade nämligen försökt passera över löparbanan och störde Borås-damen så till den milda grad att hon var tvungen att putta på henne och svära en ramsa. MOGET!

När jag passerade mil-skylten började jag bli hungrig och insåg att jag borde ha ätit mer närmare loppet (lärdom till nästa gång). Det blev riktigt tungt och jag gick faktiskt på sportdrycken (i små mängder av rädsla för magras). Jag undrade om den där jäkla Göta älvbron aldrig skulle dyka upp???

Jodå, den dök upp och där började jag också gå. Det fanns inte kraft nog kvar i kroppen till att springa uppför längre. Jag försökte se fram emot sträckan upp mot Götaplatsen och övertyga mig själv om att det inte var långt kvar. Jag kämpade mig upp där, tog vatten, svampar och grejer. Sprang nedåt i sörjan av svampar och uppblötta pappmuggar.

Jag intalade mig återigen att det inte var långt kvar, men varje stigning kändes som en helvetesbacke och det blev mycket gång. Nu handlade det bara om att ta sig i mål. På något sätt gjorde varje klunk vatten och sportdryck vid stationerna nytta och fick mig att orka lite till. Någonstans mellan 19 och 20 km började jag känna lite yrsel, men ignorerade det och fortsatte att kämpa, såg medlidande på de som satt utmed banan och hade tvingats bryta så nära mål.

Benen bar mig knappt, jag har aldrig känt mig så trött under en löprunda tidigare. Det gjorde ont i fötterna, fotlederna och överallt. Kardborrbandet som höll fast chipet skavde. Jag hade inte ork att rätta till det och till sist kom då ÄNTLIGEN den efterlängtade Slottskogsvallen och målet siktades.

Känslan av underlaget på vallen gjorde att jag tog ut det sista ur kroppen och gjorde ett försök till spurt in i mål.

I mål!
När jag passerat mållinjen kunde jag börja känna att jag hade minsann klarat det här! Tiden blev 2:23:33 och det var väl långsammare än tänkt, men å andra sidan så har jag inte tränat i värme på två år, så jag tyckte ändå att jag skötte mig bra.

Jag föstes framåt i fållan, lämnade in chip och hämtade medaljen, tog ett målfoto (som jag hoppas jag får se snart), föstes vidare mot bananen och kexchokladen. Höll på att missa vattnet. Hetsåt bananen och chokladen på väg över gångbron (som skakade betänkligt).

Jag tog mig tillbaka till bilen den längsta promenad jag någonsin gått, rent mentalt. 3 km blev väldigt långt med min onda kropp och det var verkligen ett halleluja moment att få sätta sig ner i bilen och köra hem.

Till sist

Jag är nöjd med min prestation igår, eller snarare sättet jag sprang på. Jag hade inte kunnat göra det annorlunda. Jag gick inte ut för hårt, jag drack ordentligt hela vägen, utnyttjade vätskestationerna till vila och omstart med ny energi. Och jag tog mig runt utan att behöva bryta, det är jag nöjd med under dessa förutsättningar! Det var tyvärr alldeles för många som jag såg som fick åka i ambulans eller låg däckade på gatorna.

Jag kan konstatera att jag helt enkelt inte är van vid att springa i värme, så det ska det tränas på ordentligt (förhoppningsvis) i sommar. Nästa gång ska jag parkera närmare startområdet (det fanns massor av lediga parkeringar på min promenadväg dit). Jag ska också äta närmare inpå loppet, då jag misstänker att en del av tröttheten berodde på för lite mat. Jag fick för första gången känna på hur det känns att bränna fett när kolhydraterna är slut. Det är väldigt oskönt!

Det var värt varenda minut av smärta att få springa detta fantastiska lopp med den fantastiska publiken som hejade på hela vägen. Dock tyckte jag att det var färre band än vad som utlovats, kanske hade de tröttnat på att spela när jag sprang förbi sent på eftermiddagen. Det är ändå fascinerande hur väl man lyckas få ihop alla 45000 människor som springer detta lopp utan att det bli fullständigt kaos.

Jag kommer att springa nästa år igen. Förhoppningsvis ännu mer tränad för distansen (och längre) så att jag kan njuta av loppet ännu en gång. Nu väntar jag bara på att marathonfoto ska lägga upp sina bilder så att jag får se hur jag såg ut:)