Funderingar om En svensk klassiker...?

Jag har under ganska lång tid funderat på att göra någon typ av Svensk klassiker. Till en början tyckte jag att allt utom hela klassikern verkar lite för enkelt. Tyckte väl att tjejklassikern verkade lite mesig. Men när jag började inse hur lång tid man faktiskt måste lägga på att träna inför och ta sig igenom, framför allt Vasaloppet och Vätternrundan, så blev jag faktiskt alltmer tveksam till att göra hela klassikern.

Vasaloppet kräver ju massor av skidträning före och sedan ska man lägga upp till 12 timmar på att ta sig i mål. Förutom att nio mil på skidor är jäkligt långt så är det ju andra saker runt omkring som också måste stämma med t.ex. mat och toalettbesök osv. Det blir helt enkelt skitjobbigt och en smula besvärligt. Lockar inte.

Vätternrundan tar ju minst lika lång tid som Vasaloppet om inte längre, massor av cykeltid måste läggas före och så riskerar man ju att få cykla mitt i natten, vilket jag inte tror att jag fixar. Jag skulle förmodligen somna på cykeln och vurpa. Jag är ingen nattmänniska. Jag somnar när jag blir trött. Jag har faktiskt somnat stående en gång när jag var på fältövning i lumpen.

Lidingöloppet har jag ju redan klarat, så det vet jag att det funkar. Men just nu undrar jag ifall kroppen håller för långdistanslöpning överhuvudtaget. Jag har mycket mer känningar i kroppen efter gårdagens långpass än vad som brukar vara normalt. Ska det fortsätta såhär så kommer jag inte att kunna springa Lidingös 3-mil i år. Det känns till och med som att Göteborgsvarvet hänger lite löst just nu:(.

Nä, långdistans är nog egentligen ingenting för mig. Eller jo, i "rimliga" former. Max halvmara i löpning och max tio mil på cykel. Det känns som mer vettiga distanser för min del. Längre distanser lockar mig inte i någon gren. Jag är inte gjord för långa distanser. har inte den uthålligheten och tålamodet. Så det kanske är bättre att göra något jag tycker är kul...

I alla fall så har jag mer och mer funderat på att göra en tjejklassiker istället. 3 mil på skidor vet jag att jag klarar, speciellt om jag lägger lite mer tid på träning. tio mil på cykel känns som sagt överkomligt. 1 km simning är inga problem. Och en mil på Lidingö borde jag hålla för.

Så när tillfället dök upp på jobbet att delta i en utlottning om gratis startplats i Tjejvasan 2016  (och de andra Vasaloppen eftersom Vattenfall sponsrar) anmälde jag mig och förväntade mig att jag (som vanligt) inte skulle vinna. Men jag tänkte att om jag vinner så kör jag hela tjejklassikern.

Undrens tid är helt klart inte förbi för idag fick jag det här mailet:

Så nu har jag  alltså min startplats:). Det hade jag verkligen inte räknat med! 

Nu får det bli en tjejklassiker dårå. Känns lite läskigt, men kul och spännande!

Nu är bara frågan; Vem hänger med???